Runt om i vårt avlånga land finns det flera sångpedagoger, körledare, musiklärare och pedagoger som bär på en enorm sakkunskap och arbetar för ett stärkt sång- och musikliv bland Sveriges barn och ungdomar. Sjungande barn har haft turen att få byta några ord med några av dem. Nu är det dags att låta en körledare ta plats på scen: Joakim Olsson Kruse! 

Hej Joakim! Vem är du och hur arbetar du med barn och sång? 

Jag heter Joakim Olsson Kruse och arbetar i Västerås domkyrka. Tidigare var jag organist och körledare i Trefaldighetskyrkan i Kristianstad i Skåne och Fredrikskyrkan i blekingska Karlskrona. Nu arbetar jag sedan snart 5 år som körledare i Västerås domkyrka där jag fått förtroendet att föra vidare de ungas sång efter Bror Samuelson och Agneta Sköld. 

Varför tycker du att det är viktigt att barns sång får ta mer plats i undervisningen? 

I Västerås har körtrappan två parallella spår; ett spår för flickor och ett för pojkar. Min kollega Eva-Marie Hopstadius har hand om flickorna och jag har hand om pojkarna och de unga männen. De yngsta aspiranterna är från ca 7 år och de äldsta har passerat 20. De äldsta dubblerar ibland sitt sjungande i kammarkören Mariakören eller vikarierar där.  
 
Även om det inte ingår i tjänsten så träffar jag regelbundet de flesta av killarna enskilt: det är inte uttalade sånglektioner utan handlar om att ge dem individuella tips. Dessa träffar sträcker sig från deras första audition, via målbrottet och in i vuxen ålder.  
 
Förutom att jag lär mig mycket om barns och ungas röster – mycket mer än jag lärde under utbildningarna – så bygger man viktiga relationer. Killarna upptäcker att de kan mycket mer än de tror. I tiden runt målbrottet är det såklart extra viktigt att de får en kontinuerlig uppdatering av sin röststatus: jag kollar att de sitter i en lämplig stämma, och ger tips om att sjunga hälsosamt etc. Men även flera år efter målbrottet utvecklas deras röster och de upptäcker nya saker, befäster andra.  
 
Jag tror detta bidrar till att jag inte kan minnas senaste gången en kille slutade i kören på grund av målbrottet. Kanske har det aldrig hänt, faktiskt… 

Varför anser du det viktigt att barns sång får ta mer plats i undervisningen? 

Jag citerar min kollega Margareta Raab i Uppsala domkyrka: Körsång är ett fredsarbete. Körsång är också ett demokratiarbete. Under det mörka 30-talet skrev filosofen Stefan Zweig i ett brev till en vän ungefär att ”man går inte ut på gatan och slår den man nyss musicerat med”. Sång och musik är enormt gemenskapsskapande: man arbetar tillsammans och följer varandras utveckling och bidrar till den. Med en bra ledare blir miljön trygg, utvecklande och tillåtande. I körer får man också viktiga förebilder. Dessa förebilder bygger inte på fysisk styrka och snabbhet, eller att ett barn är längre eller tidigare utvecklat än ett annat och därför gör bättre ifrån sig på idrottsplanen. 

 
Körledare vet ju också att många barn, som i olika sammanhang kanske håller en låg profil, kan både blomma ut och visa sig ha avsevärd kapacitet inom musiken. Jag har sett många pojkar blomma ut i kören och musiken: kanske får de för första gången uppleva sig vara riktigt bra på något, när deras killkompisar kanske utmärker sig på fotbollsplanen? 

Ser du några utmaningar och utvecklingsbehov bland sångpedagoger och sångundervisning? 

Jag tycker det är viktigt att barnen får uppleva att sjunga med sin naturliga huvudröst och utveckla den. Barn rör sig i många ljudstarka miljöer, och jag möter regelbundet barn med trötta röster, som skrikits och ibland sjungits hesa. Kanske låter vi dem sjunga i inte så lämpliga lägen? Och sjunga låtar i originalartisternas lägen, med artisternas säregna röst-artisteri? Och när de inte får fram så mycket ljud, så både pressar vi dem och plockar fram mikrofoner och förstärkare. Kanske sjunger vi låtar som kompas av kompband eller förinspelade bakgrunder som de späda rösterna ska hävda sig mot?  
 
En tonårig körsångerska pratade för inte så länge sedan om att hon måste medvetet balansera sin ”klassiska” körsång med att ”artista”: hon är en mycket erfaren singer-song-writer i de övre tonåren, men även hon får arbeta med sin egen medvetenhet att skilja på de olika röstidealen. Om hon får anstränga sig att skilja på det, kan vi då förvänta oss att yngre barn gör det? 

Vad ser du för potential? 

Att sång och musik stimulerar och bidrar till lärande och inlärning inom många andra ämnen har ju åtskillig forskning visat. Jag har med egna ögon sett pojkar med språksvårigheter och olika diagnoser utvecklas enormt i sång- och körmiljön. Många föräldrar har vittnat om det, och många lärare har märkt stor skillnad sedan pojkarna började i kören. Man övar språk och uttal långsamt, man arbetar i grupp, så det finns andra som bär uttalet och sången och man kan testa i bakgrunden. Ingen kollar dig genom ett prov att du fixar det och har fattat. Och skulle det inte sätta sig hos killen första gången så kommer stycket tillbaka varje vecka under en period. Och skulle mera tid behövas kommer stycket tillbaka ett år senare – det är en stor fördel med att som kyrkokörledare arbeta med kyrkoårets musik.  
 
Musik och sång är färdigheter som i rätt miljö kan utvecklas hos alla barn: det är inte något som ”vissa kan och andra inte kan”, vilket ju Suzuki-metoden visar oss. Det betyder att barn och unga kan få se sina förebilder bli bättre på musiken och tänka ”om han kan, så kan jag om något år!” och inte nödvändigtvis ”jag kommer aldrig att kunna det för jag blir aldrig 1.93 m lång”.   

Vad skulle den nationella satsningen Sjungande barn innebära för dig och din roll som sångpedagog? 

Som körledare och sånginskolare i Svenska kyrkan välkomnar jag ett nationellt initiativ som detta. Många kyrkomusiker arbetar ensamma och saknar kanske stöd av gemensamma nätverk, saknar ett gemensamt tänk och kanske ett begynnande gemensamt (nationellt?) program. Vi som arbetar med sjungande pojkar är ännu mer utspridda och isolerade. Kanske känns det lönlöst att hålla fanan högt på sin mindre ort och man undrar ”varför gör jag detta om barnen inte har någonstans att ta vägen med sin sång? Vem ska plocka upp dem i framtiden?”. 
 
Jag kan rekommendera att läsa boken ”Vad lärare och andra vuxna behöver veta för att fler pojkar ska lyckas i skolan” av Fredrik Zimmerman, doktor och forskare inom barn- och ungdomsvetenskap. Även om den till synes handlar om skolan, ger den värdefulla insikter in i de miljöer där barn och unga rör sig, hur de agerar mot varandra, hur de bemöter kunskap och kunskapsförmedlare/lärare. Väl underbyggt av gedigen forskning visar Zimmerman på företeelser som får pojkar att agera utåt och agera inför sådant där till exempel körledare och musiklärare ser följderna några år senare.